Författare: Alex Capus
Läst: 2015-02-05 - 2015-02-12
Betyg: 3+
Första meningen: Vi satt i Notre-Dame-katedralen och väntade på prästen.
Då var den första boken i min tyska vinter utläst. Léon & Louise är en bra bok som spänner över en lång tidsperiod, från att Léon är 17 år tills att han begravs. Det är även så länge som hans hjärta klappar för Louise. De möts som 17 åringar men skills åt vid ett bombattentat under första världskriget, båda tror att den andre är död tills deras blickar möts tio år senare i Paris tunnelbana. Boken består dels av Léon och Louise kärlekshistoria som möter hinder som två världskrig och det faktum att Léon gift sig med en annan kvinna. Dels handlar den om Léon och hans familjs tillvaro under andra världskriget.
Det är en intressant och lättläst bok, men mitt intresse för historien pendlar mycket. Kärlekshistorien gillade jag mycket och Léon och Louise band till varandra var intressant. Däremot tyckte jag att beskrivningarna om Léons jobb som laboratorieassistent hos polisen och hans promenader till och från jobbet tog alldeles för mycket plats i boken. Betyget har därför åkt upp och ned under läsningen för att tillslut, efter ett bra slut, landa på en stark trea.
Citatet är ur ett brev från Louise till Léon: "Tomrummen blir med tiden utmärkande egenskaper och fyller samtidigt oss själva. Också du, längtan efter dig - eller bara vetskapen om dig - uppfyller mig fortfarande."
Vilken ska jag välja nu under min tyska vinter? Väggen eller Adams arv? Jag sover på saken så får vi se i morgon vilken som passar mitt humör bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar